Jag har länge velat dela med mig av min tid i slutet av nian. Yes, jag blev mobbad.. Här är min berättelse.

Jag hade två kompisar i skolan, vi kan kalla dem A och L. Jag kom ny till klassen i åttan och umgicks då med två andra tjejer E och Eli, sedan kom A i mitten av åttan ungefär. Vi fyra umgicks men jag märkte att Eli blev lite avundsuk för att A var så mycket med E (Eli och E var bästa vänner). Sedan blev det att jag och A umgick mer. Vi drog oss bort från Eli och E och umgicks med L som gick i paralellklassen. Vi hade det kul tillsammans och jag trivdes verkligen med dem. Bara det att jag kom in i ett bekräftelsebehov. Jag var 15, orörd och kände mig ensam och oälskad. Jag började undra om någon någonsin skulle vilja ha mig. Jag gjorde något som jag ångrar så mycket. Jag började även undra om jag kanske var bisexuell så jag gick in på en sida på internet för att hitta en tjej.. men det blev att jag hittade killar istället. Den första killen jag tog kontakt med var riktigt schysst, och jag har fortfarande kontakt med honom och han är verkligen jättesnäll. Men sedan kom det andra in i bilden. Såna som inte var så snälla och som struntade helt i hur jag mådde. Det var en kille ES kallar vi honom, han var snäll i början, men sen ville han ha bilder. Jag som var i bekräftelsebehov, skickade.. Visst jag fick uppmuntran och sånt men jag fick en sån stor ångest också. Han förändrades, han tjatade till sig bilder och han var inte den snälla gulliga killen längre. Men det var inte bara han, det fanns en till AN, men han är lite mer schysst än ES. 

Hur som helst. Jag pratade med A och L om detta, vilket inte riktigt uppskattades. Jag pratade med dem för att de var mina vänner och jag ville prata med någon. Men det blev för mycket för dem. De gick till min lärare An, som kontaktade min mamma och kuratorn. 

Vi fyra hade ett samtal och jag skämdes så himlans mycket. Men sedan, ville jag tacka A och L, för jag fick hjälp att sluta. Men Ai lät mig inte typ. Hon ställde mig i korridoren och så fick jag prata med en tjej jag inte kände (?). Men jag gick fram till A och L för de gav mig såna blickar och jag mådde verkligen dåligt. Jag tackade dem och sa att jag inte var arg, och vi var kompisar igen. 

Men sedan vet jag inte vad som hände. Jag märkte att de började dra sig undan, de pratade knappt med mig, vilket fick mig att dra mig undan för jag kände mig ivägen. Jag hade ingen tillslut. 

Eller jo, jag hade mina vänner utanför skolan, men ingen annan. Mamma fattade inte hur illa det var med utfrysningen och lärarna gjrode såklart ingenting. 

Jag fick gå där, utfryst och med panikångest. En annan av mina lärare C, skulle ringa till bildläraren så att jag och A kunde byta plats (vi satt bredvid varandra), tror ni vi bytte? Nej. Ai sa att C kanske inte hade fått tag i läraren isåfall, jag tror inte ens C ringde. 

Luncherna var värst. Jag kunde inte gå dit, jag hade ju ingen att sitta med. Jag satte mig med lärarna isåfall. 

Jag gick oftast bara halva dagen i skolan, jag klarade inte mer. När jag ville gå hem efter NO:n (vi hade bara svenska och lunch kvar), sa jag till C. Hon sa ''jo du orkar'' Jag sa att jag verkligen inte gör det. Då sa hon ''men du har ju själv sagt att du vill kämpa i skolan''. ''Ja men det med A''. ''Jag vet att det är problem med A'' . 

Gör något då? Men jag fick gå hem tillslut. 

Ai var likadan. ''Jag förstår inte hur speciellt tjejer kan vara så elaka''. Vi hade idrott, jag var inte med, jag gick hem efteråt för jag ville inte ens gå dit från början. 

Men jag ska inte tjata på om det. Utan jag ska komma till när jag konfronterade läraren Ai och A och L. 

Jag var så trött på att bli utfryst så jag tog ut A och L och frågade varför. De började komma med förklaringar om att det tydligen är mitt fel, att jag får de att må dåligt. ''Vi vill inte höra om du mår dåligt, om du typ inte har ont i magen eller nåt'' sa A. 

Jag gick med på det. Jag orkade ju inte. Men efter det, drog jag mig undan.

Sedan några dagar innan skolavslutningen skulle vi ha en lekdag typ (hände varje år). Visst inga problem så. Eller jo. Ai såg att jag inte mådde bra, jag ville prata med henne. Jag sa att det är mobbing det A och L håller på med och varför de inte gör något. ''Men vi är ju inga psykologer vi finns ju om du vill prata'' fick jag som svar. Jag sa att det kändes som om detta var mitt fel, fick bara en konstig blick som svar. Sedan minns jag inte vad jag sa riktigt, tror jag sa någonting om att de inte gör något för att förhindra och då höjde min lärare sina händer och sa ''jag kan inte bemöta detta'', så gick hon. 

Jag grät, ringde mamma och sa att jag åker hem, vilket hon accepterade. Skulle säga till Ai att jag åker hem, jag sprang ikapp henne och hon frågade hur det var med mig så sa jag att jag åker hem ''okej hejdå'' sa hon. 

Jag var så arg, och jag visste att jag skulle skada mig om jag åkte hem, så jag åkte till mormor istället. 

Dagen efter ville Ai prata med mig. Hon låtsades som ingenting. Sedan efter skolan var vi kvar i klassrummet och skulle prata och jag sa att jag tycker det var lite dumt det hon hade gjort dagen innan på lekdagen då. Då blev hon sur sa ''vi syns imorgon'', släckte lampan och smällde igen dörren. 

Jag bara stod där, målllös och förbannad. 

Ai hade också under denna tiden ringt och smsat min mamma som en annan idiot. ''Vi vill verkligen att Isabelle kommer på skolavslutningen imorgon''. Mamma sa att det antagligen var deras samvete som skavde. Hon tyckte jag skulle gå för att visa mig stark. Jag gick emot min vilja. Det var väl inte så farligt väl där. Sedan skulle vi säga hejdå och krama lärarna (urk). Hade ingen lust med det. Och Ai sa ''du får gärna komma och hälsa på'' (över min döda kropp tänkte jag). Men sedan slapp jag se den skitskolan och de lärarna igen. Jag höll ut för att det var så nära till sommarlov och gymnasiet, en ny början. 

Men tro mig, jag försökte många gånger och jag tvekade aldrig att på något sätt avsluta mitt liv. 

Jag har alltid känt en stor saknade sedan augusti 2011 då min morfar lämnade världen. Han betydde verkligen allt för mig. Han var min bästa vän. Det var honom jag gick till när allt var fel, när jag var ledsen, när mamma inte förstod. Det var hos honom jag trivdes. Jag saknar honom enormt mycket och i såna här stunder hade jag verkligen behövt honom. Vi hittade alltid på roliga saker som fick mig att må bättre. 

Han hade ett hus i Halland, jag var hos honom och mormor på loven. Där fanns alltid något att göra, även om närmaste granne var en skog.

Men han var ju så påhittig, han hittade massa grenar och gjorde något av dem. Han gjorde skyltar, t om en gubbe med skottkärra och en stor lykta typ, vi gjorde t om en midsommarstång varje år! Jag saknar dem tiderna.

Jag var alltid i hans juteri och fixade jag också. Byggde saker, hjälpte honom. Vi gick skogspromenader, cyklade till stranden (tills mormor blev trött efter halva vägen och han fick cykla tillbaka och hämta bilen haha).

Alla resor vi gjorde när jag var liten. De var liksom dem som var som mina föräldrar. Jag trivdes aldrig riktigt hos mamma när jag var lite, jag ville alltid bo hos mormor och morfar. Mamma var ju trött efter jobbet och verkade sur, så jag kände mig ivägen, så det var ju bättre att vara hos dem, de var ju glada och blev nästan aldrig arga på mig.

Jag tror min morfar har blivit arg på mig 2 gånger under min uppväxt, mormor blev arg oftare dock.. Men morfar var inte en sån person. Han gillade inte att bråka eller vara arg. Han försökte se allt positivt och var glad.

Han glömde bort bekymmer ganska snabbt.

Han har levt med hjärtproblem och fick äta mediciner. Ibland gjorde det ont på honom, ibland fick han ont i höften (arbetsskada), men han log ändå och gjorde saker och ting, han struntade i smärtan. Han var inte den som låg och lata sig. 

Min morfar är min förebild. Han kämpade in i det sista, han gav ta mig fan aldrig upp. Jag önskar jag kunde vara lika stark som honom och ha den orken som han hade   

Jag älskar dig morfar och du är saknad och älskad av alla oss som är kvar här. Gud var orättvis som tog dig i så tidig ålder, som tog dig ifrån mig nu när jag behöver dig mest av allt   

Jag vet att en del av anledningen till att jag känner mig utanför är mitt fel. Om jag tar initativet och är social så blir det ju annorlunda liksom. Men samtidigt vågar jag inte det, just för att jag är rädd. Jag är rädd för vad folk ska säga när jag gått eller få blickar typ. Jag passar bara inte in. 

Jag önskar bara att jag kunde få allt ogjort då kanske, bara kanske hade klassen sett annorlunda på mig och inte dömt mig för vad som hänt, kanske hade de tagit mig för den jag är, inte för vad jag gjort. 

Idag har det verkligen inte varit någon bra dag. Börjar verkligen dåligt när jag kommer till skolan. I lokalen min grupp ska vara i funkar typ ingenting samt att allt var kaos verkligen. 

Jag vill bara gömma mig under täcket och sova i 100 år typ. Nej men.. Orkar verkligen inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag passar inte in, jag trivs inte, jag mår skit verkligen. 

Jag vill verkligen inte skriva här eller säga till nån när jag mår dåligt för det är så jävla ofta. Jag orkar inte. Känns som om jag bara mår dåligt hela tiden och jag vill inte lägga det på människor runt omkring för det blir jobbigt för dem och så känner jag mig som en börda och mår ännu sämre and on and on. Vad fan ska jag göra? Ja jag vet att jag kan skriva dagbok men, jag känner samtidgt att jag vill att nån ska läsa, att nån ska finnas typ, inte tycka synd om mig eller så, utan bara få veta att nån lyssnar. Psykolog hjälper inte för jag vill gärna prata med någon som finns omkring mig, men vill inte verka jobbig eller nåt. Shit asså... Jag antar att jag löser det på nåt sätt. Allt är bara kaos. 

Tjabba tjo! Blev inget bloggande igår för jag var med Elin som sov över, hon åkte hem nu för en stund sedan och jag ska plugga idrott.. Har nån jäkla uppgift att skriva, min hälsobild typ. 

Mår inte alls bra idag märker jag.. alldeles för mycket tankar som snurrar i huvudet. 

Yes peeps! Kom hem för en stund sedan från vänner. Var myyys ochb jag fick köpt skor för en gång skull! Blid kommer lite senare. 

Just nu lyssnar jag på denna låten 

Och så ska jag läsa nya nummret av FRIDA som jag fick idag!  

THIS IS A HAPPY GIRL!! This day ended well   

Haft håltimma nu sedan typ halv elva.. Börjar om 40 minuter igen... Vi ska ha svenska nationella imorgon så vil gick igenom lite förberedande idag på svenskan sen fick vi en timma extra rast.. Så nu väntar jag bara på att matten ska börja. 

Var utvilad när jag vaknade imorse, för en gångs skull. Somnade ganska tidigt igår och vaknade innan jag skulle upp. Men kunde inte somna om så aa, gick upp en halvtimme innan jag skulle hehe.. 

Men igår var verkligen ingen bra dag. Mådde skit efter det där smset och sen aa, ni såg ju mitt inlägg igår. Var helt depp verkligen. Idag är det typ samma. Jag visste inte vem jag skulle vara med i skolan och jag gick typ hit och dit, passa inte in någonstans.. Eller jag blir sån när jag inte mår bra typ. Jag går antingen runt från grupp till grupp eller så är jag själv och drar mig undan. 

Vill bara hem, förkyld och ont i huvudet. Glömde alvedonen hemma... Usch.. Nej men seriöst. Ska inte vara så pessimistisk nu.

På lördag kommer Elin och ska sova över, det kommer bli najs   Vet dock inte vad vi ska göra än men det kommer vi väl på. Vet inte så mycket mer som händer i helgen.. 

Fyller år nästa vecka... 17, yeey.. Kul att vi ska ha friluftsdag samma dag... Men sen ska Saga sova över och så ska vi på fredagen till en skola nära mig för att informera elever där om våran hemsida    Det kommer bli så kul!! 

  Old but gold   

Jag trodde verkligen att det skulle bli en ny, bra start när jag började på gymnasiet. Blev utfryst av mina två så kallade vänner de tre sista månaderna i nian och jag bara längtade till gymnasiet. Få slippa de två och börja om, kanske för en gångs skull bli mer social, våga ta för mig och kunna prata med alla liksom. 

Men så hände något som förändrade allt. Visst det var lätt i början, jag vågade visa vem jag var och de i klassen gillade mig (fick den uppfattningen iallfall). Jag kunde prata och umgås med alla. Men sen blev jag med barn i slutet av september och i början av oktober gick jag igenom en abort och var då borta en del från skolan. Samt var jag borta från musikpassen för att jag trivdes inte i gruppen. De var så mycket duktigare än mig, jag kände mig helt omusikalisk jämfört med dem, samt att jag märkte att de tog avstånd från mig. Det var liksom att klassen delades upp i att de som var duktiga på musik blev poppis och det var dem man ville vara med typ. 

Men ja.. jag var borta.. Borta från en del konserter också som vi hade. Sen när jag kom tillbaka efter någon tid så var allt förändrad. Det var grupperat och det var verkligen annorlunda. De jag brukade umgås med tog avstånd från mig. Ja det var väl dels med detta om att jag gillade den här killen..

Sedan gick det även ett rykte om mig.. Och då hade den här killen sagt att jag gjort en grej mot honom typ det till min bästa vän men hon hade inte sagt nåt till mig för det var då det var så mycket runt mig. Men jag pratade med en annan kille i klassen och han betedde sig jätteskumt och typ sa att alla vet. Jag trodde han menade om aborten så jag smsade min bästa vän och hon skulle berätta för mig dagen efter. Då fick jag reda på det och ja, jag började gråta för det var ju inte sant! Varför hitta på något sådant liksom? Men så sa han förlåt för att han antagligen hade sett fel och misstolkat. Jag har inget minne av att jag skickat en sådan blid så.. Det hade jag nog haft isåfall. 

Men jag började umgås med tre killar, och jag är ännu en gång mindre än alla andra. Jag kan inte vara som i början för nu har ju de andra tagit avstånd. 

Det var en som var på samma spårvagn från mig och när vi gått av såg jag h*n och blev lite förvånad för jag visste inte att h*n åkte den ibland. H*n svarade mig kort och han ökar takten. Så ja... jag vet att vissa inte gillar mig eller vill prata med mig. Så det är lika bra att vara tyst så jag inte irriterar någon i onödan. 

Jag är och jag kommer väl alltid vara den tysta tjejen som inte vågar någonting. 

Skolan var helt okej. Förutom att jag fick F på matteprovet... inte förvånad.. Haft F på alla utom ett.

Men mått mentalt dåligt idag.. Pga det igår. Och tyvärr nu när jag kom hem så fick jag spänningar i huvudet (asså huvudvärk och det spänner vid tinningen typ), och jag är så trött. Fick en teralen av mamma men såklart fick man höra lite negativa saker, nåt jag inte gjort osv. När jag mår dåligt psykiskt och speciellt har ilska inom mig mot nån så kan det gå ut över vem som helst. Nu blev det mamma och min styvpappa för att de gav mig kritik och jag typ skrek på dem. Jag är inte alls stolt över detta och.. jag är typ rädd ibland.

Den jag är ilsken på kan jag tänka massa hemska tankar om.. Saker jag säger eller gör mot personen men jag hindrar mig själv efter ett litet tag och tänker, vad sjutton tänker jag? Jag är ju hemsk. Så jag är rädd att jag inte riktigt kan kontrollera min ilska..

Tänkte typ börja i någon kampsport för att kunna slå ut ilskan, eller boxning eller något. Något som jag kan avreagera mig i alltså. För ibland kan jag bli så arg att jag vill slå sönder saker, adrenalinet är så uppumpat.. 

Men jag gör oftast inte det. Jag brukar skrika i kudden eller så slår jag de, för att inte göra någon stor skada på mig själv eller på annat här hemma.