"Kod för att importera min blogg till Nouw: 7287854183"

Har bestämt mig för att byta bloggsajt till nouw.com istället

Hej. Har verkligen inte orkat blogga och jag har haft en del att göra. 

Blev utelåst på balkongen i tre timmar i onsdags så missade hela första lektionen... Var apkallt och trodde att jag skulle dö.. Försökte också vinka till min granne som såg mig, men hjälpte mig inte..... Tog mig in på nåt vänster sedan iallfall. 

Har också bestämt mig för att byta skola och linje. Trivs inte alls i min klass och jag vill bara därifrån så fort som möjligt. För jag ahr även sagt upp vänskapen med en som varit min bästa vän sedan fyran. Men hon har inte betett sig som min vän och hon typ skäms för att vara med mig för hon är rädd för att bli ''stämplad''. Så vadfan ska hon vara min vän för om hon inte vågar stå för det? Nej, tack och hej. Blev så jävla arg och ledsen och var nära på att be henne dra åt helvete. 

Men hur som helst. Har träffat en riktigt fin kille, I love him! Yes, as a friend. Nej men han är verkligen bäst, även om jag inte har känt honom så länge då... Men aa, han är någon jag inte vill förlora i första taget i alla fall   

Idag är en såndär riktig härlig dag ni vet.. Det regnar och är kallt men det var fint igår. Ni kan skylla på mig. Jag fyller år idag. Å vad har det med vädret att göra tänker ni. Det regnar ALLTID på min födelsedag, dock brukar det inte vara så kallt... Men ja.. 17 år, ett år äldre förvisso, men ser precis likadan ut igår när jag var 16, som idag när jag är 17.

Vid 6 imorse kom hela familjen in och sjöng för mig :) Fick ett par Converse :D, pengar och en jättefin teckning som min lillasyster har gjort :D Blev suuuperglad <3333333

Jag har länge velat dela med mig av min tid i slutet av nian. Yes, jag blev mobbad.. Här är min berättelse.

Jag hade två kompisar i skolan, vi kan kalla dem A och L. Jag kom ny till klassen i åttan och umgicks då med två andra tjejer E och Eli, sedan kom A i mitten av åttan ungefär. Vi fyra umgicks men jag märkte att Eli blev lite avundsuk för att A var så mycket med E (Eli och E var bästa vänner). Sedan blev det att jag och A umgick mer. Vi drog oss bort från Eli och E och umgicks med L som gick i paralellklassen. Vi hade det kul tillsammans och jag trivdes verkligen med dem. Bara det att jag kom in i ett bekräftelsebehov. Jag var 15, orörd och kände mig ensam och oälskad. Jag började undra om någon någonsin skulle vilja ha mig. Jag gjorde något som jag ångrar så mycket. Jag började även undra om jag kanske var bisexuell så jag gick in på en sida på internet för att hitta en tjej.. men det blev att jag hittade killar istället. Den första killen jag tog kontakt med var riktigt schysst, och jag har fortfarande kontakt med honom och han är verkligen jättesnäll. Men sedan kom det andra in i bilden. Såna som inte var så snälla och som struntade helt i hur jag mådde. Det var en kille ES kallar vi honom, han var snäll i början, men sen ville han ha bilder. Jag som var i bekräftelsebehov, skickade.. Visst jag fick uppmuntran och sånt men jag fick en sån stor ångest också. Han förändrades, han tjatade till sig bilder och han var inte den snälla gulliga killen längre. Men det var inte bara han, det fanns en till AN, men han är lite mer schysst än ES. 

Hur som helst. Jag pratade med A och L om detta, vilket inte riktigt uppskattades. Jag pratade med dem för att de var mina vänner och jag ville prata med någon. Men det blev för mycket för dem. De gick till min lärare An, som kontaktade min mamma och kuratorn. 

Vi fyra hade ett samtal och jag skämdes så himlans mycket. Men sedan, ville jag tacka A och L, för jag fick hjälp att sluta. Men Ai lät mig inte typ. Hon ställde mig i korridoren och så fick jag prata med en tjej jag inte kände (?). Men jag gick fram till A och L för de gav mig såna blickar och jag mådde verkligen dåligt. Jag tackade dem och sa att jag inte var arg, och vi var kompisar igen. 

Men sedan vet jag inte vad som hände. Jag märkte att de började dra sig undan, de pratade knappt med mig, vilket fick mig att dra mig undan för jag kände mig ivägen. Jag hade ingen tillslut. 

Eller jo, jag hade mina vänner utanför skolan, men ingen annan. Mamma fattade inte hur illa det var med utfrysningen och lärarna gjrode såklart ingenting. 

Jag fick gå där, utfryst och med panikångest. En annan av mina lärare C, skulle ringa till bildläraren så att jag och A kunde byta plats (vi satt bredvid varandra), tror ni vi bytte? Nej. Ai sa att C kanske inte hade fått tag i läraren isåfall, jag tror inte ens C ringde. 

Luncherna var värst. Jag kunde inte gå dit, jag hade ju ingen att sitta med. Jag satte mig med lärarna isåfall. 

Jag gick oftast bara halva dagen i skolan, jag klarade inte mer. När jag ville gå hem efter NO:n (vi hade bara svenska och lunch kvar), sa jag till C. Hon sa ''jo du orkar'' Jag sa att jag verkligen inte gör det. Då sa hon ''men du har ju själv sagt att du vill kämpa i skolan''. ''Ja men det med A''. ''Jag vet att det är problem med A'' . 

Gör något då? Men jag fick gå hem tillslut. 

Ai var likadan. ''Jag förstår inte hur speciellt tjejer kan vara så elaka''. Vi hade idrott, jag var inte med, jag gick hem efteråt för jag ville inte ens gå dit från början. 

Men jag ska inte tjata på om det. Utan jag ska komma till när jag konfronterade läraren Ai och A och L. 

Jag var så trött på att bli utfryst så jag tog ut A och L och frågade varför. De började komma med förklaringar om att det tydligen är mitt fel, att jag får de att må dåligt. ''Vi vill inte höra om du mår dåligt, om du typ inte har ont i magen eller nåt'' sa A. 

Jag gick med på det. Jag orkade ju inte. Men efter det, drog jag mig undan.

Sedan några dagar innan skolavslutningen skulle vi ha en lekdag typ (hände varje år). Visst inga problem så. Eller jo. Ai såg att jag inte mådde bra, jag ville prata med henne. Jag sa att det är mobbing det A och L håller på med och varför de inte gör något. ''Men vi är ju inga psykologer vi finns ju om du vill prata'' fick jag som svar. Jag sa att det kändes som om detta var mitt fel, fick bara en konstig blick som svar. Sedan minns jag inte vad jag sa riktigt, tror jag sa någonting om att de inte gör något för att förhindra och då höjde min lärare sina händer och sa ''jag kan inte bemöta detta'', så gick hon. 

Jag grät, ringde mamma och sa att jag åker hem, vilket hon accepterade. Skulle säga till Ai att jag åker hem, jag sprang ikapp henne och hon frågade hur det var med mig så sa jag att jag åker hem ''okej hejdå'' sa hon. 

Jag var så arg, och jag visste att jag skulle skada mig om jag åkte hem, så jag åkte till mormor istället. 

Dagen efter ville Ai prata med mig. Hon låtsades som ingenting. Sedan efter skolan var vi kvar i klassrummet och skulle prata och jag sa att jag tycker det var lite dumt det hon hade gjort dagen innan på lekdagen då. Då blev hon sur sa ''vi syns imorgon'', släckte lampan och smällde igen dörren. 

Jag bara stod där, målllös och förbannad. 

Ai hade också under denna tiden ringt och smsat min mamma som en annan idiot. ''Vi vill verkligen att Isabelle kommer på skolavslutningen imorgon''. Mamma sa att det antagligen var deras samvete som skavde. Hon tyckte jag skulle gå för att visa mig stark. Jag gick emot min vilja. Det var väl inte så farligt väl där. Sedan skulle vi säga hejdå och krama lärarna (urk). Hade ingen lust med det. Och Ai sa ''du får gärna komma och hälsa på'' (över min döda kropp tänkte jag). Men sedan slapp jag se den skitskolan och de lärarna igen. Jag höll ut för att det var så nära till sommarlov och gymnasiet, en ny början. 

Men tro mig, jag försökte många gånger och jag tvekade aldrig att på något sätt avsluta mitt liv. 

Crazy ass bitch

Jag läste idag (från en länk på facebook) att det var en kille som hade hatat sin mamma i hela sitt liv för att hon bara hade ett öga. Jag vet inte om det är sant, men som sidan skriver http://uppskattat.se/hela-livet-hade-han-hatat-sin-mamma-men-nar-hon-dog-fick-han-ett-brev-med-sanningen/ så är det ett viktigt budskap och en tankeställare. 

Den här killens mamma hade bara ett öga, hon jobbade i matsalen på hans skola. Han skämdes för henne och ville bara bort från henne. Han hade t om bett henne gå och dö. 

Han pluggade upp sig och åkte för att studera utomlands. Han gifte sig och skaffade barn, han hade ingen kontakt med sin mamma. En dag kom hon dit för att hälsa på. Hans barn öppnade dörren och de blev först rädda men sedan skrattade de åt henne. Han blev rasande och bad sin mamma dra därifrån.

Efter något år eller så fick han en inbjudan till en klassåterträff och han åkte dit. Han åkte till sitt gamla hem bara för att kolla. Han fick höra att hans mamma var död och han föll inte en enda tår.

Detta är brevet: 

''Min kära son,

Jag tänker på dig hela tiden. Jag är ledsen att jag kom utan inbjudan och skrämde barnen.

Jag blev så glad när jag fick reda på att ni skulle ha en återträff med klassen. Då jag är sängliggande är chansen tyvärr liten att jag kommer få träffa dig. Jag är ledsen att du genom livet tvingats känna skam över mig. Det var aldrig något jag ville.

Vet du, när du var liten var du med om en hemsk olycka. Den gjorde att du förlorade ena ögat. Jag stod inte ut med tanken av att du skulle behöva gå igenom din barndom med ett öga, så jag gav dig mitt. 

Jag blev så stolt när jag tänkte att du gick runt och upptäckte världen åt mig, med mitt öga. Som din mamma ville jag dig alltid väl, glöm inte det.

Jag älskar dig.

Hälsningar mamma.'' 

När jag läste denhär artikeln blev jag arg och ledsen på samma gång. Hur kan man hata någon som vill ens bästa? Jag började direkt att tänka att jag inte alltid uppskattar eller är tacksam för vad min mamma gör för mig. Allt hon gör gör hon för att hon bryr sig om mig. Hon älskar mig och jag älskar henne. Jag kan inte ens tänka tanken på att hata henne, även om hon gör lite misstag ibland (vilket alla gör, även jag). Jag är så glad för att jag har min mamma, tänk om jag inte hade haft någon, eller om hon misshandlade mig och inte brydde sig överhuvudtaget? Tack mamma för att du finns!