Jag har länge velat dela med mig av min tid i slutet av nian. Yes, jag blev mobbad.. Här är min berättelse.

Jag hade två kompisar i skolan, vi kan kalla dem A och L. Jag kom ny till klassen i åttan och umgicks då med två andra tjejer E och Eli, sedan kom A i mitten av åttan ungefär. Vi fyra umgicks men jag märkte att Eli blev lite avundsuk för att A var så mycket med E (Eli och E var bästa vänner). Sedan blev det att jag och A umgick mer. Vi drog oss bort från Eli och E och umgicks med L som gick i paralellklassen. Vi hade det kul tillsammans och jag trivdes verkligen med dem. Bara det att jag kom in i ett bekräftelsebehov. Jag var 15, orörd och kände mig ensam och oälskad. Jag började undra om någon någonsin skulle vilja ha mig. Jag gjorde något som jag ångrar så mycket. Jag började även undra om jag kanske var bisexuell så jag gick in på en sida på internet för att hitta en tjej.. men det blev att jag hittade killar istället. Den första killen jag tog kontakt med var riktigt schysst, och jag har fortfarande kontakt med honom och han är verkligen jättesnäll. Men sedan kom det andra in i bilden. Såna som inte var så snälla och som struntade helt i hur jag mådde. Det var en kille ES kallar vi honom, han var snäll i början, men sen ville han ha bilder. Jag som var i bekräftelsebehov, skickade.. Visst jag fick uppmuntran och sånt men jag fick en sån stor ångest också. Han förändrades, han tjatade till sig bilder och han var inte den snälla gulliga killen längre. Men det var inte bara han, det fanns en till AN, men han är lite mer schysst än ES. 

Hur som helst. Jag pratade med A och L om detta, vilket inte riktigt uppskattades. Jag pratade med dem för att de var mina vänner och jag ville prata med någon. Men det blev för mycket för dem. De gick till min lärare An, som kontaktade min mamma och kuratorn. 

Vi fyra hade ett samtal och jag skämdes så himlans mycket. Men sedan, ville jag tacka A och L, för jag fick hjälp att sluta. Men Ai lät mig inte typ. Hon ställde mig i korridoren och så fick jag prata med en tjej jag inte kände (?). Men jag gick fram till A och L för de gav mig såna blickar och jag mådde verkligen dåligt. Jag tackade dem och sa att jag inte var arg, och vi var kompisar igen. 

Men sedan vet jag inte vad som hände. Jag märkte att de började dra sig undan, de pratade knappt med mig, vilket fick mig att dra mig undan för jag kände mig ivägen. Jag hade ingen tillslut. 

Eller jo, jag hade mina vänner utanför skolan, men ingen annan. Mamma fattade inte hur illa det var med utfrysningen och lärarna gjrode såklart ingenting. 

Jag fick gå där, utfryst och med panikångest. En annan av mina lärare C, skulle ringa till bildläraren så att jag och A kunde byta plats (vi satt bredvid varandra), tror ni vi bytte? Nej. Ai sa att C kanske inte hade fått tag i läraren isåfall, jag tror inte ens C ringde. 

Luncherna var värst. Jag kunde inte gå dit, jag hade ju ingen att sitta med. Jag satte mig med lärarna isåfall. 

Jag gick oftast bara halva dagen i skolan, jag klarade inte mer. När jag ville gå hem efter NO:n (vi hade bara svenska och lunch kvar), sa jag till C. Hon sa ''jo du orkar'' Jag sa att jag verkligen inte gör det. Då sa hon ''men du har ju själv sagt att du vill kämpa i skolan''. ''Ja men det med A''. ''Jag vet att det är problem med A'' . 

Gör något då? Men jag fick gå hem tillslut. 

Ai var likadan. ''Jag förstår inte hur speciellt tjejer kan vara så elaka''. Vi hade idrott, jag var inte med, jag gick hem efteråt för jag ville inte ens gå dit från början. 

Men jag ska inte tjata på om det. Utan jag ska komma till när jag konfronterade läraren Ai och A och L. 

Jag var så trött på att bli utfryst så jag tog ut A och L och frågade varför. De började komma med förklaringar om att det tydligen är mitt fel, att jag får de att må dåligt. ''Vi vill inte höra om du mår dåligt, om du typ inte har ont i magen eller nåt'' sa A. 

Jag gick med på det. Jag orkade ju inte. Men efter det, drog jag mig undan.

Sedan några dagar innan skolavslutningen skulle vi ha en lekdag typ (hände varje år). Visst inga problem så. Eller jo. Ai såg att jag inte mådde bra, jag ville prata med henne. Jag sa att det är mobbing det A och L håller på med och varför de inte gör något. ''Men vi är ju inga psykologer vi finns ju om du vill prata'' fick jag som svar. Jag sa att det kändes som om detta var mitt fel, fick bara en konstig blick som svar. Sedan minns jag inte vad jag sa riktigt, tror jag sa någonting om att de inte gör något för att förhindra och då höjde min lärare sina händer och sa ''jag kan inte bemöta detta'', så gick hon. 

Jag grät, ringde mamma och sa att jag åker hem, vilket hon accepterade. Skulle säga till Ai att jag åker hem, jag sprang ikapp henne och hon frågade hur det var med mig så sa jag att jag åker hem ''okej hejdå'' sa hon. 

Jag var så arg, och jag visste att jag skulle skada mig om jag åkte hem, så jag åkte till mormor istället. 

Dagen efter ville Ai prata med mig. Hon låtsades som ingenting. Sedan efter skolan var vi kvar i klassrummet och skulle prata och jag sa att jag tycker det var lite dumt det hon hade gjort dagen innan på lekdagen då. Då blev hon sur sa ''vi syns imorgon'', släckte lampan och smällde igen dörren. 

Jag bara stod där, målllös och förbannad. 

Ai hade också under denna tiden ringt och smsat min mamma som en annan idiot. ''Vi vill verkligen att Isabelle kommer på skolavslutningen imorgon''. Mamma sa att det antagligen var deras samvete som skavde. Hon tyckte jag skulle gå för att visa mig stark. Jag gick emot min vilja. Det var väl inte så farligt väl där. Sedan skulle vi säga hejdå och krama lärarna (urk). Hade ingen lust med det. Och Ai sa ''du får gärna komma och hälsa på'' (över min döda kropp tänkte jag). Men sedan slapp jag se den skitskolan och de lärarna igen. Jag höll ut för att det var så nära till sommarlov och gymnasiet, en ny början. 

Men tro mig, jag försökte många gånger och jag tvekade aldrig att på något sätt avsluta mitt liv. 

Jag vet att en del av anledningen till att jag känner mig utanför är mitt fel. Om jag tar initativet och är social så blir det ju annorlunda liksom. Men samtidigt vågar jag inte det, just för att jag är rädd. Jag är rädd för vad folk ska säga när jag gått eller få blickar typ. Jag passar bara inte in. 

Jag önskar bara att jag kunde få allt ogjort då kanske, bara kanske hade klassen sett annorlunda på mig och inte dömt mig för vad som hänt, kanske hade de tagit mig för den jag är, inte för vad jag gjort. 

Idag har det verkligen inte varit någon bra dag. Börjar verkligen dåligt när jag kommer till skolan. I lokalen min grupp ska vara i funkar typ ingenting samt att allt var kaos verkligen. 

Jag vill bara gömma mig under täcket och sova i 100 år typ. Nej men.. Orkar verkligen inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag passar inte in, jag trivs inte, jag mår skit verkligen. 

Jag vill verkligen inte skriva här eller säga till nån när jag mår dåligt för det är så jävla ofta. Jag orkar inte. Känns som om jag bara mår dåligt hela tiden och jag vill inte lägga det på människor runt omkring för det blir jobbigt för dem och så känner jag mig som en börda och mår ännu sämre and on and on. Vad fan ska jag göra? Ja jag vet att jag kan skriva dagbok men, jag känner samtidgt att jag vill att nån ska läsa, att nån ska finnas typ, inte tycka synd om mig eller så, utan bara få veta att nån lyssnar. Psykolog hjälper inte för jag vill gärna prata med någon som finns omkring mig, men vill inte verka jobbig eller nåt. Shit asså... Jag antar att jag löser det på nåt sätt. Allt är bara kaos. 

Tjabba tjo! Blev inget bloggande igår för jag var med Elin som sov över, hon åkte hem nu för en stund sedan och jag ska plugga idrott.. Har nån jäkla uppgift att skriva, min hälsobild typ. 

Mår inte alls bra idag märker jag.. alldeles för mycket tankar som snurrar i huvudet. 

Skolan var helt okej. Förutom att jag fick F på matteprovet... inte förvånad.. Haft F på alla utom ett.

Men mått mentalt dåligt idag.. Pga det igår. Och tyvärr nu när jag kom hem så fick jag spänningar i huvudet (asså huvudvärk och det spänner vid tinningen typ), och jag är så trött. Fick en teralen av mamma men såklart fick man höra lite negativa saker, nåt jag inte gjort osv. När jag mår dåligt psykiskt och speciellt har ilska inom mig mot nån så kan det gå ut över vem som helst. Nu blev det mamma och min styvpappa för att de gav mig kritik och jag typ skrek på dem. Jag är inte alls stolt över detta och.. jag är typ rädd ibland.

Den jag är ilsken på kan jag tänka massa hemska tankar om.. Saker jag säger eller gör mot personen men jag hindrar mig själv efter ett litet tag och tänker, vad sjutton tänker jag? Jag är ju hemsk. Så jag är rädd att jag inte riktigt kan kontrollera min ilska..

Tänkte typ börja i någon kampsport för att kunna slå ut ilskan, eller boxning eller något. Något som jag kan avreagera mig i alltså. För ibland kan jag bli så arg att jag vill slå sönder saker, adrenalinet är så uppumpat.. 

Men jag gör oftast inte det. Jag brukar skrika i kudden eller så slår jag de, för att inte göra någon stor skada på mig själv eller på annat här hemma. 

Jag känner mig sjukt jävla ensam ibland. Just nu har jag den känslan. Det har hänt en del grejer i klassen (jag är inblandad ja) förra terminen, vilket gjort att dem i min klass inte är lika pratiga med mig som de har varit. De pratar ju med mig, de fryser inte ut mig eller mobbar mig lixom. Men jag märker att de heller inte riktigt vill vara med mig typ.

Förra terminen var jag borta väldigt mycket.. Dels pga en abort jag gick igenom.. Det var en väldigt tuff tid och jag hade berättat för en som jag känt länge och sedan för några andra som jag litade på. Bara det att två stycken jag inte berättat för gissade eller aa ''visste'' att det var en graviditet. Så de frågade en tjej jag berättat för och hon sa ja... Så nu vet typ alla det.

Sen är jag en sådan person som blir väldigt flummig av mig och jag kanske är lite väl på vissa människor (typ alla kompisar jag har är likadana så de ser inget konstigt med det). En kille i klassen var på fel plats vid fel tillfälle. Vid detta tillfälle hade jag pojkvän som jag älskade och jag kände ingenting för den andra killen. Det var bara flum och jag var sån mot de flesta så det var inget personligt mot honom. Men så gick det rykten om att vi var på g och att jag gillade honom, Vilket nu har lett till att han inte är lika mycket med mig som innan och jag märker att han tar avstånd (som de flesta andra i klassen).

Det är verkligen skitjobbigt. Är omringad av typ 30 personer men känner mig ändå så jävla ensam här i skolan.. Jag vet seriöst inte vad jag ska göra. För när jag märker att ingen gillar mig, eller aa att jag får såna signaler så drar jag mig undan för att inte vara en börda för dem.