Jag trodde verkligen att det skulle bli en ny, bra start när jag började på gymnasiet. Blev utfryst av mina två så kallade vänner de tre sista månaderna i nian och jag bara längtade till gymnasiet. Få slippa de två och börja om, kanske för en gångs skull bli mer social, våga ta för mig och kunna prata med alla liksom. 

Men så hände något som förändrade allt. Visst det var lätt i början, jag vågade visa vem jag var och de i klassen gillade mig (fick den uppfattningen iallfall). Jag kunde prata och umgås med alla. Men sen blev jag med barn i slutet av september och i början av oktober gick jag igenom en abort och var då borta en del från skolan. Samt var jag borta från musikpassen för att jag trivdes inte i gruppen. De var så mycket duktigare än mig, jag kände mig helt omusikalisk jämfört med dem, samt att jag märkte att de tog avstånd från mig. Det var liksom att klassen delades upp i att de som var duktiga på musik blev poppis och det var dem man ville vara med typ. 

Men ja.. jag var borta.. Borta från en del konserter också som vi hade. Sen när jag kom tillbaka efter någon tid så var allt förändrad. Det var grupperat och det var verkligen annorlunda. De jag brukade umgås med tog avstånd från mig. Ja det var väl dels med detta om att jag gillade den här killen..

Sedan gick det även ett rykte om mig.. Och då hade den här killen sagt att jag gjort en grej mot honom typ det till min bästa vän men hon hade inte sagt nåt till mig för det var då det var så mycket runt mig. Men jag pratade med en annan kille i klassen och han betedde sig jätteskumt och typ sa att alla vet. Jag trodde han menade om aborten så jag smsade min bästa vän och hon skulle berätta för mig dagen efter. Då fick jag reda på det och ja, jag började gråta för det var ju inte sant! Varför hitta på något sådant liksom? Men så sa han förlåt för att han antagligen hade sett fel och misstolkat. Jag har inget minne av att jag skickat en sådan blid så.. Det hade jag nog haft isåfall. 

Men jag började umgås med tre killar, och jag är ännu en gång mindre än alla andra. Jag kan inte vara som i början för nu har ju de andra tagit avstånd. 

Det var en som var på samma spårvagn från mig och när vi gått av såg jag h*n och blev lite förvånad för jag visste inte att h*n åkte den ibland. H*n svarade mig kort och han ökar takten. Så ja... jag vet att vissa inte gillar mig eller vill prata med mig. Så det är lika bra att vara tyst så jag inte irriterar någon i onödan. 

Jag är och jag kommer väl alltid vara den tysta tjejen som inte vågar någonting. 

Tänkte dela med mig av denna lilla spellista, gjorde den för typ 2 år sedan så inga nya låtar direkt   

Halvligger i sängen och lyssna på Diane Birch - Fools. Hittade henne för några dagar sedan när jag random sökte på en låt. Hon är grymt duktig, önskar jag hade en sån röst. 

Kan ni inte dela med er av eran musiksmak? Vill få lite nya låtar och artister   

Skolan var helt okej. Förutom att jag fick F på matteprovet... inte förvånad.. Haft F på alla utom ett.

Men mått mentalt dåligt idag.. Pga det igår. Och tyvärr nu när jag kom hem så fick jag spänningar i huvudet (asså huvudvärk och det spänner vid tinningen typ), och jag är så trött. Fick en teralen av mamma men såklart fick man höra lite negativa saker, nåt jag inte gjort osv. När jag mår dåligt psykiskt och speciellt har ilska inom mig mot nån så kan det gå ut över vem som helst. Nu blev det mamma och min styvpappa för att de gav mig kritik och jag typ skrek på dem. Jag är inte alls stolt över detta och.. jag är typ rädd ibland.

Den jag är ilsken på kan jag tänka massa hemska tankar om.. Saker jag säger eller gör mot personen men jag hindrar mig själv efter ett litet tag och tänker, vad sjutton tänker jag? Jag är ju hemsk. Så jag är rädd att jag inte riktigt kan kontrollera min ilska..

Tänkte typ börja i någon kampsport för att kunna slå ut ilskan, eller boxning eller något. Något som jag kan avreagera mig i alltså. För ibland kan jag bli så arg att jag vill slå sönder saker, adrenalinet är så uppumpat.. 

Men jag gör oftast inte det. Jag brukar skrika i kudden eller så slår jag de, för att inte göra någon stor skada på mig själv eller på annat här hemma. 

Jag känner mig sjukt jävla ensam ibland. Just nu har jag den känslan. Det har hänt en del grejer i klassen (jag är inblandad ja) förra terminen, vilket gjort att dem i min klass inte är lika pratiga med mig som de har varit. De pratar ju med mig, de fryser inte ut mig eller mobbar mig lixom. Men jag märker att de heller inte riktigt vill vara med mig typ.

Förra terminen var jag borta väldigt mycket.. Dels pga en abort jag gick igenom.. Det var en väldigt tuff tid och jag hade berättat för en som jag känt länge och sedan för några andra som jag litade på. Bara det att två stycken jag inte berättat för gissade eller aa ''visste'' att det var en graviditet. Så de frågade en tjej jag berättat för och hon sa ja... Så nu vet typ alla det.

Sen är jag en sådan person som blir väldigt flummig av mig och jag kanske är lite väl på vissa människor (typ alla kompisar jag har är likadana så de ser inget konstigt med det). En kille i klassen var på fel plats vid fel tillfälle. Vid detta tillfälle hade jag pojkvän som jag älskade och jag kände ingenting för den andra killen. Det var bara flum och jag var sån mot de flesta så det var inget personligt mot honom. Men så gick det rykten om att vi var på g och att jag gillade honom, Vilket nu har lett till att han inte är lika mycket med mig som innan och jag märker att han tar avstånd (som de flesta andra i klassen).

Det är verkligen skitjobbigt. Är omringad av typ 30 personer men känner mig ändå så jävla ensam här i skolan.. Jag vet seriöst inte vad jag ska göra. För när jag märker att ingen gillar mig, eller aa att jag får såna signaler så drar jag mig undan för att inte vara en börda för dem. 

Behöver jag säga mer än rubriken egentligen? Självklart ska man tänka på männens rättigheter och lyssna på deras åsikter. Nej, kvinnorna kanske inte har det lika bra ställt som männen men det betyder ju inte att man ska skyffla bort männen från samhället och rikta all uppmärksamhet mot kvinnorna. Sen, vad är feminist egentligen? En betydelse är jämställdhet och en annan är att man riktar uppmärksamhet mot kvinnorna. 

För mig är feminism just att man riktar sig mot kvinnor och ''skiter'' lite mer i männen. Jämställdhet, ja det är ju att det är lika för alla. För mig är inte feminism och jämställdhet samma sak. 

Feminism har fått en helt annan betydelse idag än vad det egentligen är. Förut så stod feminism för jämstelldhet. Sen kom Feministiskt Initiativ och ändrade betydelsen. Så nu är man kanske lite förvirrad över vad feminism är och inte osv. 

Men ingen ska hamna i skymundan. Det ska vara jämställt mellan kvinnor och män. Båda ska ha lika stor chans till vilket jobb de än söker, båda ska ha lika stor chans att bli chef, båda ska ha lika lön (speciellt i samma jobb). 

Ett citat från artikeln: 

''Handlar feminism om att lyfta upp kvinnan i samhället?

Ja, feminism handlar om att lyfta fram kvinnofrågor, men Simone de Beauvoir visade mig också om att det handlade om att befria mannen från en del strikta normer som formade männen att följa en viss manlig norm som uteslöt mannens personliga frihet. Men allt detta skulle alltså visa att kvinnor är förtryckta under patriarkatet, men i slutändan gäller det även männen och jag höll mig bara till Simone de Beauvoir.''

Kunde inte säga det bättre själv. Det är så sant. Nu börjar kvinnorna komma upp i samhället, men männen då? Ja, de förfaller tyvärr. Ska vi ha ett jämställt samhälle, måste man tänka både på kvinnor och män, samt deras rättigheter och skyldigheter. Vi är trots allt alla människor i slutändan. 

Jahopp.. Söndag, 23:07, ska upp 7:00 imorgon och jag är pigg som en mört.. Kan inte sova!   Ska jag vara uppe hela natten nu då eller? Förstår verkligen ingenting.. 

Ska nog tänka ut någonting att kunna skriva lite åsikter om, vad ska jag annars hitta på denna fina natt? 

http://www.newsner.com/2015/04/9-aringen-retades-for-sina-klader-nu-hyllar-foraldrar-i-hela-sverige-mamman-for-hennes-inlagg-pa-facebook/

På denna länk kan man läsa om en mamma som skrivit ett inlägg på facebook, vars 9-åriga dotter retades för att hon inte hade märkeskläder. Jag tycker det var väldigt bra gjort av denna mamman att sätta ner foten och säga att barn ska vara barn, och be vårdnadshavare, vuxna och föräldrar att sluta upmuntra barnen till att dem måste ha det senaste eller att nån är tjoc, ful osv. Som 9-åring (och äldre och yngre) ska barn få vara barn. De ska inte behöva tänka på hur de ser ut eller att det dem gör är ''barnsligt''. 

Dock tycker jag att detta som skrivits av mamman var lite fel (eller jag har väl en annan åsikt av detta): 

''Min dotter är nio år och inte 15+. Hennes hjärna ska användas till lek, bus och roliga upptåg. Hon ska precis ha lärt sig att sitta någorlunda still på en lektion och kanske få lite gjort på lektionen också.

Min dotter ska inte få höra (Eller säga till någon) att hon är för tjock, måste ha bh innan hon fått bröst eller ha speciella kläder för att passa in. Den tiden kommer.''

Varför ska den tiden behöva komma? Varför måste vi tänka på hur vi ser ut, eller vad vi har för kläder? Man ska väl ha på sig vad man vill utan att någon ska behöva döma en? Ja, fördomar och utseendefixering kommer, men varför? Varför skriva på ett sånt sätt? Varför inte skriva att dessa vuxna ska sluta lära barnen att de ska döma och tänka på vad de har på sig? Spelar väl ingen roll vilken ålder dem är i? Det är vad jag tycker, men jag kanske har fel? Blev bara lite upprörd när jag läste det. 

Just detta pratade jag lite om på nationella provet i svenska. Att barn inte får vara barn, att man ska vara schyssta mot varandra. Att kunna vara stark och säga till sin kompis att utsidan inte spelar någon roll. Varför inte skriva det här också då? 

Just expressing my opinion, vad tycker ni om det hela?