Jag har alltid känt en stor saknade sedan augusti 2011 då min morfar lämnade världen. Han betydde verkligen allt för mig. Han var min bästa vän. Det var honom jag gick till när allt var fel, när jag var ledsen, när mamma inte förstod. Det var hos honom jag trivdes. Jag saknar honom enormt mycket och i såna här stunder hade jag verkligen behövt honom. Vi hittade alltid på roliga saker som fick mig att må bättre. 

Han hade ett hus i Halland, jag var hos honom och mormor på loven. Där fanns alltid något att göra, även om närmaste granne var en skog.

Men han var ju så påhittig, han hittade massa grenar och gjorde något av dem. Han gjorde skyltar, t om en gubbe med skottkärra och en stor lykta typ, vi gjorde t om en midsommarstång varje år! Jag saknar dem tiderna.

Jag var alltid i hans juteri och fixade jag också. Byggde saker, hjälpte honom. Vi gick skogspromenader, cyklade till stranden (tills mormor blev trött efter halva vägen och han fick cykla tillbaka och hämta bilen haha).

Alla resor vi gjorde när jag var liten. De var liksom dem som var som mina föräldrar. Jag trivdes aldrig riktigt hos mamma när jag var lite, jag ville alltid bo hos mormor och morfar. Mamma var ju trött efter jobbet och verkade sur, så jag kände mig ivägen, så det var ju bättre att vara hos dem, de var ju glada och blev nästan aldrig arga på mig.

Jag tror min morfar har blivit arg på mig 2 gånger under min uppväxt, mormor blev arg oftare dock.. Men morfar var inte en sån person. Han gillade inte att bråka eller vara arg. Han försökte se allt positivt och var glad.

Han glömde bort bekymmer ganska snabbt.

Han har levt med hjärtproblem och fick äta mediciner. Ibland gjorde det ont på honom, ibland fick han ont i höften (arbetsskada), men han log ändå och gjorde saker och ting, han struntade i smärtan. Han var inte den som låg och lata sig. 

Min morfar är min förebild. Han kämpade in i det sista, han gav ta mig fan aldrig upp. Jag önskar jag kunde vara lika stark som honom och ha den orken som han hade   

Jag älskar dig morfar och du är saknad och älskad av alla oss som är kvar här. Gud var orättvis som tog dig i så tidig ålder, som tog dig ifrån mig nu när jag behöver dig mest av allt   

Jag vet att en del av anledningen till att jag känner mig utanför är mitt fel. Om jag tar initativet och är social så blir det ju annorlunda liksom. Men samtidigt vågar jag inte det, just för att jag är rädd. Jag är rädd för vad folk ska säga när jag gått eller få blickar typ. Jag passar bara inte in. 

Jag önskar bara att jag kunde få allt ogjort då kanske, bara kanske hade klassen sett annorlunda på mig och inte dömt mig för vad som hänt, kanske hade de tagit mig för den jag är, inte för vad jag gjort. 

Idag har det verkligen inte varit någon bra dag. Börjar verkligen dåligt när jag kommer till skolan. I lokalen min grupp ska vara i funkar typ ingenting samt att allt var kaos verkligen. 

Jag vill bara gömma mig under täcket och sova i 100 år typ. Nej men.. Orkar verkligen inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag passar inte in, jag trivs inte, jag mår skit verkligen. 

Jag vill verkligen inte skriva här eller säga till nån när jag mår dåligt för det är så jävla ofta. Jag orkar inte. Känns som om jag bara mår dåligt hela tiden och jag vill inte lägga det på människor runt omkring för det blir jobbigt för dem och så känner jag mig som en börda och mår ännu sämre and on and on. Vad fan ska jag göra? Ja jag vet att jag kan skriva dagbok men, jag känner samtidgt att jag vill att nån ska läsa, att nån ska finnas typ, inte tycka synd om mig eller så, utan bara få veta att nån lyssnar. Psykolog hjälper inte för jag vill gärna prata med någon som finns omkring mig, men vill inte verka jobbig eller nåt. Shit asså... Jag antar att jag löser det på nåt sätt. Allt är bara kaos.